It is currently Fri Aug 17, 2018 2:37 pm



Forum locked This topic is locked, you cannot edit posts or make further replies.  [ 1 post ] 
Author Message
 Post subject: G. Lysén: Tvångsomhändertagande i Sverige: En häxprocess?!
PostPosted: Sat Jul 19, 2008 12:36 pm 
Offline
User avatar

Joined: Sun Mar 26, 2006 4:55 pm
Posts: 31
  
Redd Våre Barn
19. juli 2008




Tvångsomhändertagande av barn i Sverige: En häxprocess?!

Av Göran Lysén
Professor emeritus i folkrätt
Uppsala



• • • • •
Artikkelen ble først publisert av Rättspolitisk debatt 2008, utgitt av Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen (The International Commission of Jurists, ICJ). Fotografisk gjengivelse finnes på nkmr's nettsted her.

Vi takker forfatteren for hans vennlige tillatelse til å trykke den på RVB.

For sakene Olsson mot Sverige og Margareta og Roger Andersson mot Sverige, referert til i professor Lyséns artikkel, se

Olsson v. Sweden (No. 1)  – Dom 24/03/1988
(Første del) (Andre del)

Olsson v. Sweden (No. 2)  – Dom 27/11/1992
(Første del) (Andre del)

Margareta and Roger Andersson v. Sweden  – Dom 25/02/1992
(Første del) (Andre del)

og nkmr's seksjon Europadomstolen

Marianne Haslev Skånland
• • • • •


Nu behöver man ju inte gå över ån efter vatten för att finna kränkningar av mänskliga rättigheter. Kränkningar finns redan på den här sidan! Europeiska konventionen för de mänskliga fri- och rättigheterna (EKMR) är som alltid rättesnöret. Låt vara att kränkningarna med avseende på den enskildes fysiska person självklart är mindre allvarliga här i landet än t.ex. i Kina eller i något afrikanskt land. Dessa omständigheter medför inte att faran kan blåsas över för svensk del. Tvärtom finns det ännu rättsområden där den grundläggande rättssäkerheten för den enskilde individen uppvisar synnerligen besvärande brister till både form och innehåll. Tvångsomhändertaganden av barn enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och särskilt omedelbara tvångsomhändertagande utgör ett sådant område. Enligt socialstyrelsens statistik för 2006 företogs det 1.941 omedelbara tvångsomhändertaganden. Orsaken var i 981 fall bristande hemmiljö, 808 fall avsåg den unges beteenden och 171 fall en kombination av dessa två tidigare orsaker.


Grundläggande rättsregler

Tvångsomhändertagande av barn eller anhållande/häktning av en person för misstänkta brott utgör ett ingripande i den personliga friheten och säkerheten (artikel 5(1) EKMR). Artikeln räknar upp de fall, då ingrepp får göras enligt en process som föreskrivs i lag. Denna process måste dock uppfylla vissa givna rättssäkerhetskrav, dvs. att lagar som reglerar omhändertaganden i olika former måste innehålla betryggande rättssäkerhetsgarantier för den enskilde individen. Tvångsomhändertagande av barn nämns i artikel 5(1)(d). Det är alltså lagligt att tvångsomhänderta barn för vederbörandes uppfostran. När tvångsomhändertaganden sker, så är åtgärden också ett ingrepp i föräldrarnas och barnets rätt enligt artikel 8. Ingreppen måste uppfylla villkoren i artikel 8(2) för att vara rättsenliga. I målet Olsson mot Sverige uttalade sig Strasbourgdomstolen om rekvisitet ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”. Den undersökte då, om de skäl som anförts hade varit tillräckliga och relevanta för omhändertagandet; det var inte tillräckliga skäl att barnet fick det bättre hos fosterföräldrarna än hos de egna föräldrarna. Se här även målet Margareta och Roger Andersson mot Sverige om artikel 8(2). Det har alltså varit fråga om att barn tvångsomhändertagits på otillräckliga eller irrelevanta grunder. Här ligger alltså det grova felet ur materiell synpunkt för svensk del.

Rättsskyddet för enskilda enligt EKMR är mycket starkt utvecklat beträffande alla ingrepp i den personliga fri- och säkerheten. Den som felaktigt har omhändertagits har rätt till skadestånd enligt artikel 5(4). Förklaringen till de mycket starka rättssäkerhetsmekanismerna går tillbaka på den historiska verklighet, som fanns i främst Nazi-Tyskland. Enskilda kunde då gripas av polis när som helst och bortföras utan laga rättegång och dom och utan att få veta vad de anklagades för eller få försvara sig. Icke desto mindre påminner omedelbart tvångsomhändertagande av barn i Sverige i många avseenden om det tyska tillståndet. Socialtjänstemän och polis kan slå till utan förvarning och ofta utan förklaring och på anmärkningsvärt tvivelaktiga grunder. Både själva processen och de materiella grunderna för ingripanden är alltför godtyckliga enligt LVU. Det finns därför påtagliga brister i den svenska ordningen.

EKMR tillhandhåller även skydd i processuellt hänseende (artikel 6). Artikeln anger vad som utgör en domstol i konventionens mening och tillhandahåller grundläggande processuella regler vid domstolen. Dessa regler omfattar även förvaltningsmyndigheter. Sverige är känt i Strasbourg för att regelbundet kränka artikel 6(1), förutom att tvångsomhändertaganden av barn också är kända där. Regeringsformen (RF 1:9) är viktig här, nämligen på så sätt att det offentliga skall ”beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet”. Socialförvaltningarnas utredningar är alltför ofta bristfälliga och kränker regeringsformen, eftersom de är både partiska och osakliga; man koncentrerar sig mest på det som är negativt. Skrivförmågan för att åstadkomma en utredning framstår ofta som något svag. Förvaltningslagen innehåller regler i EKMR:s anda såsom 16, 17 och 20§§. Även dessa grundläggande regler åsidosätts alltför ofta av socialförvaltningarna. Det är ganska uppenbart att åsidosättandet av förvaltningslagens regler i sig är ägnade att påverka både saklighet och opartiskhet.

EKMR är sedan 1995 införlivad med svensk rätt. Samtidigt tillkom RF 2:23, som stadgar att riksdagen inte får stifta lag som strider mot rikets folkrättsliga förpliktelser enligt EKMR. Dessa förpliktelser är mer vittgående än själva den införlivade konventionstexten, ty dessa innefattar även Strasbourgdomstolens praxis förutom folkrättsliga ”hjälpregler” till konventionen. Konventionstexten kompletterar svensk rätt på alla nivåer (där den inte direkt eller inte alls har kommit till uttryck i svensk författning). Skulle det föreligga konflikt mellan konventionen i enlighet med RF 2:23 och en svensk lag, så har riksdagen uppenbarligen stiftat en förbjuden lag eller åtminstone bestämmelser, vilka således inte skall tillämpas. Något temporalt element finns inte här, dvs. att RF 2:23 träffar all lagstiftning oaktat när den utfärdats. Inte heller är uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 tillämpligt i relationen lag/förordning och rikets folkrättsliga förpliktelser enligt RF 2:23.


Formella aspekter

Såvitt angår den formella ordningen för beslut om tvångsomhändertagande enligt LVU 6§, kan konstateras att den beslutande församlingen (socialnämnden) består av fritidspolitiker utan några större kunskaper om eller insikter i juridiken. Ledamöterna är alltså oftast helt prisgivna åt föredragande socialtjänsteman. Församlingen består alltså av politiker (låt vara valda), varför organet närmast för tankarna till en folkdomstol à la tidigt Sovjetunionen eller en medborgarnämnd. Organet kan enligt LVU tvångsomhänderta individer upp till 20 år utan att dessa enligt EKMR artikel 6 kommer i åtnjutande av det skydd som artikeln tillhandahåller. Till yttermera visso, så saknar socialtjänstemännen generellt sett juridisk utbildningen med åtföljande erfarenhet från rättstillämpningen. Många kommuner saknar också egna jurister, vilka skulle kunna bistå socialförvaltningen, även om det i större kommuner finns kommunjurister med en ställning som ”in-house lawyers”. Där kan olika kommunala förvaltningar rådfråga kommunjuristen. Omhändertagandeverksamheten i socialnämnden sköts alltså utan några formella krav på att jurister deltar i handläggningen. Endast lekmän (politiker som socialtjänstemän) står för verksamheten. I detta gungfly, i brist på rättsäkerhet och med personligt tyckande från socialtjänstemän jämte fritidspolitiker, hamnar alltför många människor i helt omöjliga situationer. Dessa lägen är mycket svåra att i efterhand rättsligt komma tillrätta med, även om rättsordningen ger formella möjligheter till motåtgärder vid både förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar.

Enligt EKMR artikel 5 måste ingripanden i den enskildes personliga frihet och säkerhet ske enligt i lag föreskrivna regler. Enligt svensk lag måste ett formligt beslut fattas av socialnämnden eller i akuta lägen av dess ordförande. Ett skriftligt beslut av ordföranden före ett omedelbart ingripande måste till, som kan uppvisas för polis, om nu handräckning skulle bli erforderlig. Ibland tycks dock beslutsprocessen ”slira” något, på så sätt att ordföranden underrättas muntligen om omhändertagandet av en tjänsteman, varefter själva beslutet förfärdigas. Det ankommer på polisen att försäkra sig om vid handräckning att ett formligt beslut föreligger. Finns inte ett sådant formligt beslut på förhand, så är ingripandet helt olagligt och berättigar den tvångsomhändertagne och anhöriga till skadestånd enligt EKMR. Det spelar alltså ingen roll enligt EKMR, om ingripandet varit felaktigt i materiellt eller i formellt hänseende för att rätten till skadestånd skall uppkomma.

Ett tvångsomhändertagande kan initieras antingen av en utredning enligt lag om Socialtjänst (1980:620), s.k. SoL-utredning, eller direkt genom ett omedelbart tvångsomhändertagande. Sekretessen är här mycket sträng, vilket i och för sig är förståeligt, men samtidigt omöjliggör denna en granskning utifrån. Efteråt är det svårt att få klart för sig vad som egentligen har förevarit, både i sak och i formellt hänseende. Till en socialförvaltnings ”arbetsmetoder” hör även att hota de människor, som den är satt att hjälpa, med tvångsomhändertagande av deras barn, om vederbörande inte efterkommer förvaltningens krav om lämplig ”vård” eller ”behandling”. Sådana hot framgår ibland till och med från de handlingar som en förvaltning upprättar.

Lagtexten i 6§ LVU medger ett uttalat godtyckligt handlande från socialnämndens sida vid omedelbara tvångsomhändertaganden. Texten lyder:

”Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om
1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag, och
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Om socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande … besluta om omhändertagande.”

Varje handfast indikation för tillämpningen, som skulle kunna fungera som rättsskyddsmekanism, saknas i texten. Bedömningen faller helt på socialtjänstemännens egna preferenser och personliga tyckande om vad som är lämpligt enligt lagrummet. Sannolikhetsbedömningen har inte på något sätt preciserats i lagtexten, så att denna uttrycker något slag av materiella kriterier. Sannolikheten skall avgöras utifrån att någon ”behöver vård enligt lagen” – ett ytterst obestämt begrepp. Intet sägs om proportionalitetsprincipen. Det räcker inte med att läsa förarbeten. Förvisso uppskattas sådana mycket i Sverige, men det har dock inte accepterats att lagstiftning sker medelst förarbeten, bl.a. då förutsägbarheten i rättsällämpningen inte kan säkerställas.

Inte heller anger lagtexten några kriterier för när rättens beslut inte kan avvaktas. Intet sägs här heller om iakttagande av proportionalitet med avseende på ingripandet. Det är knappast de uppenbara fallen, som kommer i fokus, t.ex. när socialtjänstemän och polis hittar småbarn i knarkarkvartar eller i liknande situationer eller när det är fråga om uppenbar vanvård. De svåra fallen är helt annorlunda och hör till största delen hemma i en av de materiella grunderna till ingripanden enligt 3§ LVU, nämligen den om ”något annat förhållande i hemmet”, som ger upphov till ”en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”. Endast fantasien hos en socialsekreterare sätter här gränsen för den sociala ingenjörskonsten! Det är här, som EKMR borde ringa som en alarmklocka för vederbörande tjänsteman och få denna att avstå från att handla. Det rör sig om familjens rätt enligt artikel 8 men även i förening med artikel 9.

Rättsosäkerheten fullkomnas således genom att socialnämndens ordförande eller vice ordförande med eget beslut omedelbart kan tvångsomhänderta vilken person som helst upp till 20 år. Beslutsunderlaget kan i materiella avseenden te sig nästan hur som helst, förutsatt att beslutet är formellt klätt i de former och med de lokutioner som anges i LVU. Det är ytterst anmärkningsvärt att en politiker i en kommunal nämnd kan göra så med hjälp av polis utan att behöva hålla sig till alla de rättsskyddsmekanismer som gäller i straff- och processrätten.

Ett tvångsomhändertagande av ett barn är minst lika ingripande i den personliga fri- och säkerheten förutom intrånget i familjens rätt som att någon blir anhållen. När socialnämnden eller dess ordförande har beslutat om omedelbart tvångsomhändertagande, så skall beslutet underställas länsrätten inom en vecka räknat från den dagen då beslutet fattades. Länsrätten skall sedan fatta sitt beslut så snart det kan ske, dvs. om det inte finns synnerliga hinder, inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna kom in till rätten. Det kan alltså förflyta närmare 14 dagar eller mera innan rättens beslut föreligger. I straffprocessen gäller dock betydligt kortare tidsfrister, som att en anhållen har rätt att inom fyra dagar (oftast mycket kortare tid som 24 eller 48 timmar) få bli hörd av en domare, som genast kan släppa vederbörande fri eller låta häkta honom (artikel 5(3)). Rättsskyddet för barn och föräldrar är undermåligt i det initiala skeendet hos socialförvaltningen innan fallet slutligen avgörs av domstol. Även om det omedelbara omhändertagandet undanröjs i länsrätten, har ofta stor skada redan åstadkommits – ibland av irreparabel karaktär. Därför krävs det effektiva rättsäkerhetsmekanismer redan på det initiala stadiet hos socialförvaltningen. När således tillräckliga rättsskyddsmekanismer inte existerar hos socialförvaltning och socialnämnd, blir länsrättens roll än mer betydelsefull för att garantera ett visst mått av rättssäkerhet.

När ärendet kommit till länsrätten, kunde man förledas att tro att det vore fråga om ”plain-sailing” under ”lagarna och regeringsformen” med ett fullödigt iakttagande av artikel 6 i EKMR. Emellertid finns det även här en mängd underliga förhållanden. Partsförhållandena blir i länsrätten något märkliga. Socialförvaltningen, en myndighet som skall handla ex officio, intar ofta en attityd som vore förvaltningen part i målet och avsåg att ”vinna” det till varje pris. Motparten blir endera eller båda föräldrarna eller till och med barnets särskilda ombud. Ibland kan förvaltningen tillsammans med den ena föräldern stå mot den andra föräldern och barnets ombud.

Även beviskrav och bevisbörda skiljer sig från straffprocessen. Bevisbördan är omkastad så att föräldrarna skall bevisa bortom allt tvivel att de är lämpliga föräldrar, dvs. i första hand att det inte är som förvaltningen påstår. Här krävs det egentligen att föräldrarna gör en egen utredning, vilket knappast är det lättaste. Under sådana omständigheter föreligger inte equality of arms. Detta i ett läge, då länsrätten redan läst förvaltningens utredning och redan kan ha tagit ställning i sak. Det mest uppseendeväckande draget hos länsrätterna är deras uppenbara osjälvständighet. Oftast så är det så att dessa accepterar vad socialförvaltningen påstår utan en närmare kritisk granskning eller ifrågasättande av både omständigheterna och de formella beslutens riktighet. Några egentliga domskäl förekommer inte så ofta, då de få som finns mer eller mindre blott är kopierade från förvaltningens material för underställningen av beslutet om tvångsomhändertagandet. Enligt artikel 6(1) EKMR så måste en domstol göra det klart för parterna att denna har tagit ställning till deras yrkanden m.m., och det skall klart framgå varför parts argument inte kunde vinna gillande. Detta är synnerligen viktigt, när en dom kan överklagas. Här är det ju fråga om kammarrätten.

Många mål går vidare till kammarrätten, och enligt 40§ LVU får ett beslut från kammarrätten omedelbar verkan. Här förekommer det att socialförvaltningar inte omedelbart efterkommer kammarrättens dom utan till och med öppet obstruerar rättens beslut. Ibland återstår det endast att till slut gå vidare till Strasbourgdomstolen. Om klaganden där har fått ”prövningstillstånd”, brukar svenska staten genast skynda till, representerat av utrikesdepartementet, och erbjuda förlikning till ett modest belopp för liden skada.


Materiella aspekter

När det gäller de materiella kriterierna för ingripanden (2 och 3§§ LVU), vilka förlorar sig i 6§, lyder denna förra:

”Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Lag (2003:406).”

Även denna paragraf medger ett uppenbart och vidsträckt godtycke från socialförvaltningens sida, något som alltså inte kan accepteras ur EKMR:s synpunkt (artikel 8). Fysisk misshandel är knappast något som är svårt att fastställa; även otillbörligt utnyttjande hör till det som fysiskt kan iakttagas. Svårare kan det vara att etablera brister i omsorgen, om det inte är fråga om uppenbar vanvård. Psykisk misshandel låter sig dock inte fastställas så lätt. Bedömningarna görs här ofta av personal från socialförvaltningarna, där sådan personal inte har den kompetens som erfordras för att alls tillhandahålla psykiatriska utlåtanden, t.ex. en fritidspedagog eller socialsekreterare. Uttrycket ”något annat förhållande i hemmet” lämpar sig, som sagts ovan, särskilt väl för rent godtycke. De grunder som finns i 3§ torde dock vara mindre problematiska, då det där rör sig om missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller socialt nedbrytande beteende, t.ex. prostitution.


Några slutsatser

Det är inte acceptabelt i en rättsstat att politiker i socialnämnden eller en ensam sådan på föredragning av socialtjänstemän kan tvångsomhänderta alla personer från nyfödda spädbarn till dem som ännu inte fyllt 20 år. En anständig rättssäkerhetsnivå vid tvångsomhändertaganden av barn kräver en annan och bättre ordning. Hela processen vid socialförvaltningen saknar dessutom rättslig styrsel, dels p.g.a. avsaknaden av lämpligt utbildad personal och brister i organisationen, dels p.g.a. den fluffigt vidlyftiga lagtexten i LVU. Den osjälvständiga roll som länsrätterna spelar är oförenlig med de krav som ställs på en domstol enligt artikel 6(1) EKMR. Tekniskt sett kan flera lösningar tänkas, men det viktigaste är att systemet snarast ändras radikalt. Här är det viktigt att skilja mellan akuta fall, då det gäller att rädda liv och alla andra, där samma brådska inte råder. I de förra kan tänkas ett slags jourdomstol, och för de senare att socialförvaltningen får göra en framställan till länsrätten ungefär som åklagare gör till tingsrätten. Därutöver behöver socionomutbildningen tillföras att kraftigt inslag av juridiska studier. Även en uppstramning på polisens sida är nödvändig, så att denna inte endast bereder sig tillträde till folks hem i kraft av uniformen vid samverkan med socialtjänstemän. Här gäller det att hålla på de föreskrivna formaliteterna enligt polislagen och polisförordningen, vilka syftar till att upprätthålla rättssäkerheten. Ett visst mått av självständighet från polisens sida krävs också, t.ex. vid verkställighet av beslut från en socialförvaltning.

*


  

_________________
Gjesteskribent hos
Redd Våre Barn
http://forum.r-b-v.net/


Report this post
Top
 Profile  
Reply with quote  
Display posts from previous:  Sort by  
Forum locked This topic is locked, you cannot edit posts or make further replies.  [ 1 post ] 

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 1 guest


You cannot post new topics in this forum
You cannot reply to topics in this forum
You cannot edit your posts in this forum
You cannot delete your posts in this forum

Search for:
Jump to:  
cron
Theme designed by stylerbb.net © 2008
Powered by phpBB © 2000, 2002, 2005, 2007 phpBB Group
All times are UTC [ DST ]