Vinnerljung konkluderer på side 78 med at:
"Alle studier viser dårligere resultat for plejebørnene end de sammenlignes med hjemmeboende barn fra risikogrupper eller lignende."
"Sammanfattningsvis: visse variationer findes men ingen har funnit at plejebørnene klarat sig bättre."
På side 202 uttaler Vinnerljung:
"I alle de jämförelser som gjorts kommer männen - føre detta plejepojkarna - till korta, i vissa avseenden rejält:
-nærmare dubbelt så många som i normalbefolkningen er straffade för brott
-fler tilhör den mest syge delen av befolkningen"
På side 203 kommenterer Vinnerlung resultaterne fra hans egne søskenstudier. Han konstaterer at det er ingen signifikante forskelle mellem plejebørnene og deres søsken, og han kan heller ikke finne at hvorvidt børn har vokset op i plejefamilie eller i oprindelig hjem har haft nogen entydig og klar påvirkning av resultaterne. Derimod afviger begge grupper fra normaltallene.
På side 212 spør Vinnerljung så: "Bliver långtidsplacerade plejebørn mindre sällan socialt avvikande voksne än barn som bliver kvar hemma i udsata familjer?" Det svaret han selv giver, er:
"Som vist er svaret fra syskonstudien, "nej, det verkar inte så"."
"Överhuvudtaget har behandlings- och utverderingsforskningen skakat många föreställningar om effekter av samhälleliga sociala interventioner."

På side 238 konstaterer Vinnerljung sammenfatningsvis at resultaterne fra søskenundersøgelsen viser at "långvarigt placerade plejebørn riskerar att utvecklas til margivenaliserade eller avvikande voksne i ungefer samma utsträckning som i hemmet uppvoksne barn fra jämförbara ursprungsfamiljer."
Jeg tager også med hvad Vinnerljung udtaler i epilogen. På side 244 udtaler han:
"Det samhället har att erbjuda som ersättning til uppväxt i udsata familjer - långvarig plejebørnsvård - verkar även med tillsynes goda förutsättningar medföra risker för den individuella sociale udviklingen. Detta har även konstaterats av andra, till exempel av Emmy Werner (1995). I syskonstudien har det varit ungefer lika riskfyllt att växa upp i stabil plejebørnsvård som at växa upp hemma i samma ursprungsfamilj som plejebørnenes. Serskilt plejepojkarna hamnade som grupp i de flesta avseenden under en "normalstandard". Mortalitetsstudien i kap 4 pekar i samma riktning."
Etter så kort å ha drøftet adoption som alternativ til plejefamiliespladsering (side 245), drøfter Vinnerljung på side 246 den konsekvens at omsorg for plejebørn må forbedres, men sier straks:
"Men det er problematisk att identifiere vad som troverdigt kan antas förbättra de långsiktiga resulaten."
Og det har han evig ret i.
Så sier han på side 247 at afhandlingen også kan brukes som argument for færre intervensjoner i form av lange plejefamiliesplasseringer, og antyder at større innsats for gjenforening av plejebørn med sine foreldre i kombinasjon med kraftig hjelp til foreldrene, muligens kan være noget å satse på, selv om vi så vidt jeg forstår vet lite om effekten av dette på lengre sikt.
Videre udtaler Vinnerljung på side 247 at resultaterne modsiger den vanlige skepsisen mod at la slægten tage hånd om børn og kan bruges som argument for en praksis der de udsatte familiers slægt og netværk gives øget tiltro og anerkendelse.

På side 248 sier han så:

"Det er rimligt att allmänt varna för en stagerk ti ltro till förmågan att göra förutsägelser om barns fremtid utifra bilder av deras hemförhållanden liksom för en övertro på vad plejebørnsvård kan ge udsata barn som ersättning till deras ursprungsfamiljer. Detta inte bara mot bakgrund av forskning om voksne plejebørn utan även utifra vad som redovisats i forskning om pågående vård."
* * *
Skal man følge Dawes opskrift på et dårlig helse- eller socialvesen, skal man stadig forske videre i håp om at forskningen til slutt vil give det bestående medhold i at det er dagens praksis som er den riktige. Det er sådan barnevernet og dets støttespilleres opfatning stadig er. Av den grund må et altfor stort antall barn og familier fortsatt lide overlast ved opsplitting av familien med barn plassert langvarig i plejefamilie og vanligvis også i kombinasjon med en destruktiv samværsordning. De færreste kan tenke sig hvor mange destruktive samværsordninger som er fastsatt i sådane sager. De som forsker på dette området, henviser kun til andre forskere eller fagkyndige de er enige med. Vinnerljungs afhandling: Plejebørn som voksne vil man således meget sjelden finne i litteraturlistene, og man vil heller ikke finne den i pensumlistene i utdanningen av barnevernpedagoger eller for den saks skyld heller ikke i mer videregående utdanning.

Regjeringens kunnskap om barnevernsbarnas kår

Her kan dere lese på regjeringens sider at de vet at barnevernsbarn har det ille.

Kun 20 prosent av tidligere barnevernsbarn får et godt voksenliv (2) , mot 58 prosent i sammenligningsutvalget.