Barnestatsråd Horne skikkelig på jordet angående barnevernsbarns skolegang

Barneminister Solveig Horne har garantert ikke lest noe som helst informativt om skoleresultater for barn under barnevernets regime sammenlignet med andre grupper av barn. Heller ikke underretter nok hennes departement henne om den sterke pekepinn som fins angående årsak og virkning når barnevernsbarn har så dårlige skoleresultater. Det er naturlig at departementsfolkene ikke gjør det, for det departementet er tjokka fullt av barnevernere og barnevernsentusiaster, og de har i årevis finansiert misvisende og meningsløse rapporter utarbeidet av andre i barnevernssystemet.


Kun én av tre barnevernsbarn fullfører videregående skole, slår en ny rapport fast. – Det nytter ikke å stakkarsliggjøre dem, sier barneministeren (Frp).
Vårt Land, 25 august 2014


Det er så man egentlig ikke skulle tro det, men dessverre er det som ventet fra alle dem som skalter og valter med barn og familiers skjebne her til lands.

Skoleresultater noe av det som er enklest å måle og som er blitt best målt når det gjelder foster- og institusjonsbarn. De viser fullt ut barnevernets fallitt. Herrejemini så uvitende alle de 'barnefaglige' er, eller later som om de er, når de ikke engang sørger for at statsråden vet dette men lar henne dumme seg med slike uttalelser.

Se for eksempel om Bohman/Sigvardsson-undersøkelsen eller Vinnerljungs bok, blant annet referert til i en rekke artikler av Sverre Kvilhaug som ligger på BarnasRett.no (det holder å skrive 'Bohman' eller 'Vinnerljung' i søkefeltet oppe til høyre på nettstedet!).

*

Barnevernets rolle i skolegang for barn i Danmark:

Else Sommer:

Januar 2008 / juli 2013

*

Et par 'egne opplevelser' også:

Om en gutt som var regelrett fanget av barnevernet på Østlandet i 11 år:
   - - For noen måneder siden var jeg i fylkesnevnden på Lillehammer som sakkyndig vitne for en gutt, tatt av barnevernet da han var 5 år på uriktige premisser, og så holdt fanget i 11 år trass i at foreldrene forlengst hadde fått oppreisning i retten for de opprinnelige, falske påstandene. Det var med nød og neppe vi fikk gutten fri.
   Under fangenskapet, de siste 6 årene på institusjon, har han ikke bare vært frihetsberøvet, men også vært holdt under tvang, observasjon og registrering av en art som er klart ulovlig hvis den anvendes overfor dømte fengselsfanger.
   Hans forbrytelse har vært at han ville hjem til sin mor i Hordaland.
   Mens han ble holdt på institusjonen, var han naturligvis så ulykkelig at han ikke kunne stille opp med interesse eller konsentrasjon for skolearbeid. "Ekstra" tiltak ble satt inn, uten positive resultater. Allikevel tillater barnevernet seg å ville holde på ham fortsatt for at han skal fullføre ungdomsskolen (hva en slik innholdsløs skolegang skal være godt for i livet videre, tier man om). Barnevernets psykolog går lenger: Han vil overhode ikke at gutten skal slippes løs, og hevder at han må ha barnevernets "faste rammer" (les "tvang") for ikke å bli en garvet kriminell.
   Hvis denne påstanden hadde noe for seg som prognose, skulle man tro alle i de politisk korrekte sosial- og barnefaglige kretser som hevder at menneskers utvikling er et mekanisk produkt av deres miljø, ville skrike opp om HVEM det er som gjennom sin "omsorg" i 11 år har utviklet en hardnet kriminell ungdom uten skole-kunnskaper. Men nei.
   Derimot kan jeg fortelle at gutten i de 3 månedene hjemme hos sin egen mor, og med sine søsken (også de berøvet det meste av sin barndom og ungdom av barnevernet) i nabolaget, har forbedret sine skole-karakterer betydelig, som vanlig elev uten ekstra lærer eller voktere av noe slag.

Fra
August 2003


Om en annen gutt, fanget av barnevernet i Bergen:
"- - Etter diverse viderverdigheter får hun krav om at hun har å avlevere sønnen til barnevernet. Det siste som vil gavne mor og sønn er å skilles fra hverandre, og dertil har de nå oppfattet hvor destruktivt innstillet barnevernet er. De setter seg på Oslo-toget for å flykte. Men de blir innhentet av barnevern og politi, tatt med makt, sønnen blir lagt i bakken og tråkket på av en politimann så han får en ryggskade (som er varig). Han blir sperret inne på psykiatrisk avdeling så han ikke skal kunne flykte til sin mor. Etter hvert sendes han til Bønesskogen barnehjem. Hjemme hos sin mor hadde han gått på skole på normal vis, i månedene på barnehjemmet går han på skolen til sammen 4 dager. Personalet prøver å bestikke ham med 1500 kroner for at han skal gå på skolen. Mest oppholder han seg blant kriminelle og narkomane i Nygårdsparken, men han tar seg også opp i byfjellene og prøver å overnatte ute. Han er borte fra barnehjemmet natterstid uten at personalet bryr seg med å lete etter ham. Endelig klarer han å flykte til moren, og de lever under jorden en tid. I rettssak om tilbakeføring sier personalet fra barnehjemmet at de er så dypt glad i ham at han må bo hos dem, og barnevernet hevder at en viktig grunn til omsorgsovertagelsen er at de må ha hånd om ham for å sørge for skolegangen. "

Fra
November 2006


Man får vel si som Else Sommer i artikkelen ovenfor:
Lykkeligvis sker alt til "barnets bedste".


  

_________________
Hjemmeside http://www.mhskanland.net

  

Barnevernssaker i Sverige hvor disse barna blir hindret i eller nektet skolegang, er legio. Her er en del eksempler fra menneskerettighets-juristen Siv Westerberg:

*

De tre yngre barna var 10, 6 og 3 år gamle da de ble tatt. 10 år senere er de fremdeles hos fosterforeldrene. Alle tre har bare gått på spesialskoler, og fosterforeldrene har lite motiv for å endre på dette: Jo alvorligere "tilbakestående" et barn kan hevdes å være, desto høyere er godtgjørelsen fosterforeldrene mottar.

fra
Juli 1995 / juni 2006

*

Den allra mest insynsskyddade delen av den tvivelaktiga verksamhet som tvångsomhändertagande av barn utgör är emellertid fosterhemmen. I dag bedrivs på detta område av privatpersoner med eller utan tvivelaktig bakgrund ett ekonomiskt geschäft kombinerat med direkt vanvård av barnen, som flertalet svenskar inte har en aning om. Det är till exempel vanligt att fosterbarn i skolpliktig ålder förvägras att gå i grundskolan.
- -
Om Daniela:
Kerstin Wollmar kom i konflikt med sin arbetsgivare i Tidaholms kommun rörande sin lärartjänst. "Hämnden" från kommunens sida blev tvångsomhändertagande av Daniela, som plötsligt en dag hämtades i skolan och fördes till barnpsykiatrisk klinik. Under tre månader där förvägrades hon skolgång. Därefter fördes flickan till ett barnhem där dörrarna var låsta, "slussar" förekom för att hindra föräldrar och andra att komma in. Där hölls hon i tre år.
   Daniela, som tidigare gått i normalklass, sattes nu i särskola. Den 2 januari 1995 fördes flickan i en transport som synes starkt likna en fångtransport till ett fosterhem vars adress hemlighålls för modern. Daniela tilläts på nytt inte att gå i skola. Socialmyndigheten motiverar detta med att man inte kan hemlighålla fosterhemmets adress om Daniela går i skola. Hon tillåts numera överhuvudtaget inte att träffa sin mor eller syskon.
- -
Om Peter:
Myndigheterna hävdar at Peter är starkt efterbliven. Han är inte plasserad i en skola för mentalt handikappade barn men i en så kallad ‰träningsskola‰, där det inte ens blir gjort något försök på att lära han att läsa eller och skriva. Hans mor, och flera andra människor som har träffat han, är av en annan uppfattning, men myndigheterna försöker inte att stimulera till att han utvecklar sina egna eventuella resurser.
- -
Om Alexander og Frans:
Alexander Aminoff och Frans Lovasz är två unga män som i barndomen varit tvångsomhändertagna i fosterhem där de utsatts för vanvård och fysisk misshandel och under långa perioder helt förvägrats skolgång. Bägge kom ifrån fosterhemsvistelsen genom dramatiska rymningar ( och ).
Nu i vuxen ålder har de stämt svenska staten inför svensk domstol med krav på skadestånd för det lidande de tillfogats i fosterhemmen under tvångsomhändertagandet. Deras talan har avvisats. Bakom domstolens diffust formulerade avvisningsbeslut tycker man sig kunna uttolka att svenska domstolar tydligen anser att det fosterbarn, som inte i vuxen ålder kan exakt precisera dag, tid och plats för varje örfil eller slag med tillhygge, kan inte få sin talan om skadestånd ens prövad i svensk domstol. Vidare tycker man sig kunna utläsa ur domstolens avvisningsbeslut att domstolen inte kan förstå hur det kan medföra rätt till skadestånd att ett barn förvägrats att träffa sina föräldrar eller förvägrats skolgång.

Alle fra
1995 / oktober 1998 / oktober 2006

*

Lovasz og Aminoffs historier fins som nevnt i egne artikler:

Fosterhemmet låg ju ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren.

Fra
Av Alexander Aminoff
August 1995 / desember 2007

- -

Så fördes jag till ett jourfosterhem, till en familj som tjänade stora pengar på att ha flera fosterbarn, som ofta växlade. Och där var jag nu utan att få träffa min pappa och utan att ens veta var han var.
   Min förtvivlan var bottenlös, men det var det ingen, som brydde sig om. Överhuvudtaget brydde sig inte fosterföräldrarna där om barnen. Jag skulle ju fylla sju år den hösten och var alltså skolpliktig, men ingen brydde sig om att se till att jag fick börja skolan.

Fra
Av Frans Lovasz
August 1995 / januar 2008

*


Fra Norge igjen:

På Motivasjonskollektivet ble Silje Mack satt på isolat og mistet skolegang og søsterens bryllup.

Fra
nrk Østlandssendingen, 26 august 2014

  

_________________
Hjemmeside http://www.mhskanland.net

  

Hva er årsakene til dårlige skoleresultater for mange fosterbarn?

Det virker som om to grunner peker seg ut, og de skulle begge være ganske lette å forstå (selv for politikere og pressefolk):

Den ene er at fosterbarn er så skremt, ulykkelige og urolige over å være tatt fra sin familie og holdt under tvang annensteds at de ikke orker å konsentrere seg om skolegang og skolearbeid, især ikke fordi det fordrer en viss ro over lang tid. Gutten som fylkesnevndssaken på Lillehammer nevnt ovenfor dreiet seg om, ga uttrykk for dette.

Den andre er at de voksne som omgir et fosterbarn og har makt over det, nok kan preke om nødvendigheten av skole, men ikke har det naturlige, dype, følelsesmessige engasjement som egne foreldre og besteforeldre har i at barnet skal lykkes i livet og få det godt. Også de voksnes ambisjoner og støtte under utdannelsen må være vedholdende og gå over lang tid for å bære frukt, og det er det nesten bare nær biologisk familie som har uthodenhet til.

Dette forholdet ser ut til å være best undersøkt for stebarn, blant annet av de ledende evolusjonspsykologene Martin Daly og Margo Wilson, som både har utført omfattende egne undersøkelser og har oppsummert andre forskningsarbeider. Av deres bok fra 1998, The Truth about Cinderella, fremgår det:

Steforeldre investerer mindre i stebarns utdannelse og setter lavere mål for utdannelsen (til og med lavere enn hva enslige mødre med dårlig økonomi gjør for sine barn), stebarn forlater foreldrehjemmet tidligere og føler i høyere grad at de skyves ut hjemmefra, stebarn er overrepresentert blant hjemløse tenåringer.
... vi sto overfor noe som kunne kalles en "motsatt prøve" på foreldrekjærlighet. Mangel på inderlig følt, individualisert omsorg for velferden til et barn i ens varetekt ville sannsynligvis øke forekomsten av all slags misbruk og overgrep.
(min oversettelse, se , avsnitt 6)

Lignende forhold som for stebarn er vist å eksistere også for adoptivbarn, se Nancy J. Cohen, James Coyne & James Duvall (1993): "Adopted and Biological Children in the Clinic: Family, Parental and Child Characteristics", Journal of Child Psychology and Psychiatry Vol 34 No 4.

Det er tydeligvis en forsterket versjon av mangelen på naturlige bånd vi ser når det gjelder fosterbarn som må tilbringe oppveksten hos fremmede, fremmede som til og med får betaling for den byrde det er å ha dem i huset, et sted helt uten biologisk nærstående voksne som har naturens nådegave: den spontane kjærligheten til barna.

**

Som konklusjon må det konstateres at barnevernet ikke på noen måte skiller seg positivt ut når det gjelder å sørge for at barn får en utdannelse som bidrar konstruktivt til deres senere liv. Når det ikke skjer noe for å få slutt på dette vanstyret utøvet av barnevernet, er det vel fordi alle de som sitter med makten over barn uten at de er barnas egne foreldre, er så fanget i alt tåkepratet at de ikke ser skogen for bare trær, selv en såpass tydelig skog som målbare skoleresultater.

  

_________________
Hjemmeside http://www.mhskanland.net