*
Bergen 27.02.06

God nok til å tjene som forskningsobjekt

I artikkelen Nekades sin historia i Länstidningen i Sverige den 25.02.06 kommer det frem et moment som jeg synes er ekstra grotesk.

Den damen som intervjues forteller om sosialvesenets overgrep mot henne for 40 - 50 år siden:

"När hon var 14 år genomgick hon en abort, vilket ledde till att hon blev omhändertagen av myndigheterna och placerad i fosterhem tills hon blev myndig.
– Jag hade inget att säga till om, jag fick både utegångsförbud och reseförbud och fick inte kontakta mina föräldrar. Jag fick inte ens ringa och höra hur det var med min far när han hade krockat med tåget och jag läste det i tidningen utan jag fick smyga ut och ringa från en telefonkiosk. Sånt sätter sig. Det var också väldigt mycket arbete på fosterhemmet - jag bodde på en bondgård och arbetade också i fabrik, berättar kvinnan."

Og så, når hun nå forsøker å få utlevert sin journal, får hun opplyst at enten er dokumentene ødelagt eller så er de gått til forskning.

Dette synes jeg sier i klartekst at myndighetene på den ene siden ikke har hatt noen aktelse for henne og hennes liv. Man har holdt henne under grusom og sadistisk tvang, basert på en moralsk opphisselse som man mener berettiger en til å ta kontroll over den "usedelige" og behandle henne som fange. Og så bare kaster man sannsynligvis i søppelet dokumenter om hvordan hun og hennes foreldre er blitt behandlet, sikkert i strid med plikt.

På den annen side har hun vært god nok til å kunne tjene som forsknings-materiale. Det kan godt hende det var slik nedtegnelsene om henne er blitt brukt. Men hun som person er likegyldig, ingen har informert henne. Sånn var det tyske nazister behandlet jøder, sigøynere og mentalt handikappede mennesker også. De ble behandlet som verdiløse, men som objekter for medisinsk forskning, utført som ren tortur, kunne de tjene, før de ble drept.

Det foregår nok på nøyaktig samme måte i dag, dessverre, som overfor denne damen, og ikke bare i Sverige. Tvangsfjernet fra sitt hjem, holdt fanget, tvunget til å arbeide til inntekt for fosterhjemmet, nektet kontakt med foreldrene selv ved sykdom og ulykker.

Jeg tviler ikke på at mange barnevernsofre er blitt brukt i forskning på denne måten. Til å bevise hva? Har den intervjuede damen, som nå prøver å få oppreisning og erstatning for grusom behandling, fått noen glede av eventuelle forskningsprosjekter hvor hun og andre har tjent som objekter? Er det kommet til noe opprør ennå mot våre "velferds"myndigheter som handler slik? Har forskerne tvunget overgriperne, deres overordnede byråkrater, de politikerne som har sanksjonert alt dette, til ansvar? – Svaret gir seg selv.

Velkommen til de nordiske velferdsstater.

*

Marianne Haslev Skånland

*